ÄRRAD

ä r r a d
Jag vet inte hur länge jag har legat under duken med ett hål för kinden, i det skarpa ljusskenet. En stund var det som att jag var någon annanstans, samtidigt som jag var plågsamt medveten om bedövningsnålarna, att det drogs i huden, skars bort, lukten av bränd hud. Eller är det blodet som luktar? Tankarna går kors och tvärs och styrs av impulser. Ljudet när man bränner för att stoppa blödningar. Smärtan då man skär eller sätter stygn där bedövningen inte riktigt har tagit, och fascinationen över det ögonblickliga gensvaret hos kirurgen som på bråkdelen av en sekund genast slutar. Och så stinget när ytterligare en bedövningsspruta sätts in. De lugna rösterna som jag hör, men inte tänker på vad man pratar om förrän de direkt tilltalar mig. Värken i nacken av att ligga med ansiktet åt sidan. Hur länge kan man ligga i samma ansträngande position utan att få röra sig? Jag är hela tiden medveten ända ut i varje cell och ändå är jag bitvis inte riktigt där. Radion går lite lågt i bakgrunden med musik som jag själv inte skulle ha valt. Min hand är under hela tiden i en sköterskas. Allt är så professionellt, lugnt och tryggt. Jag känner total tillit och ändå är jag med om en av mitt livs mest traumatiska upplevelser, och oron över hur jag kommer se ut efteråt har jag redan burit med mig i över ett halvår. Det är vid det här laget minst 10 år sedan jag första gången frågade om den vita fläcken på min kind. Flera gånger har jag av olika läkare fått svaret att det är pigmentbortfall. Efter hand tillkom fler vita fläckar som överlappade den första och när det till slut under senhösten 2018 blev rött i mitten och det gick ut som röda tunna trådar därifrån så kände jag tydligt att det var något som inte stämde. På vårdcentralens utbildningsenhet togs jag på allvar och fick en remiss till Hud. Men hudcancer? Visst har jag lite känslig hud, men just därför har jag alltid varit noggrann med att skydda mig. Kan det vara från den gången då jag och min bästis hittade en kvartslampa och satt för länge eftersom vi inte tyckte att det hände något? Till en början i alla fall. Jag kommer ihåg att jag efteråt fick sår på kinden efter solningen… Jag hade under sommaren också fått ett litet rött märke vid hårlinjen på samma kind och hudläkaren kunde direkt konstatera att det var ett basaliom i väldigt tidigt skede, men det på kinden… Var det något i det och i så fall vad? Den lugna, omtänksamma läkaren tar god tid på sig för att förklara tycker att det tar emot, men rekommenderar ändå en biopsi. För min del är det självklart att tacka ja. När svaret kommer efter fem veckor visar det sig att det är ett aggressivare basaliom jag har. Nu togs ju biopsin på det röda i mitten, men gäller resultatet även de vita fläckarna? Jag känner att det inte är något att tveka på utan att det bara är att göra om processen en gång till. Det visar sig att även de vita fläckarna är en del av hudcancern. Jag är så tacksam för att min hudläkare i juni direkt remitterar mig till en Mohsoperation på Sahlgrenska, trots att det innebär en längre väntan. Hon säger att jag är ung och att det är så känsligt med ansiktet. Jag får väldigt utförlig information och sedan är det bara att vänta. Sedan processen hos hudläkaren inleddes har det redan tillkommit en ny vit fläck. Området är nu ca 3-3,5 cm i diameter, mitt på kinden. Hur mycket mer kommer det att växa innan jag får komma till för operation? Jag får ett väldigt fokus på att ta hand om mig, att förbereda mig på det okända. Eftersom jag redan har en arbetsskada i form av astma och mögelallergi efter att ha arbetat i ett hus med svartmögel i 14 år och nu också har drabbats av cancer, så vill jag underlätta för mitt immunförsvar och ställer om till antiinflammatorisk kost. Jag vill inte drabbas av något mer. Jag greppar varje halmstrå och går på bioresonansterapi, spa, massage och healing. Jag vet inte om det är de olika behandlingarna i sig som är viktiga, utan det faktum att jag får egen tid. Någon annan som fokuserar på bara mig för en stund. Varje dag är jag ute på minst en långpromenad, oftast två och jag söker mig då till skogen och låter bli min ständiga följeslagare musiken. Jag låter istället tankarna sväva fritt i tystnaden och jag är verkligen i nuet. Sommaren tillbringas helt i skuggan, och blir helt fantastisk tillsammans med familjen. Jag har ett lugn och känner mig väldigt närvarande och en obeskrivlig närhet till min underbara man. När jag börjar jobba igen efter sommaren är det som att dra undan mattan för mig. Allt blir rörigt, jag blir stressad och ledsen. Jag tycker att det är olidligt att vänta på något som jag inte vet när det kommer inträffa. Jag som i vanliga fall tycker om att ha många bollar i luften har svårt att fokusera och vill bara få möjlighet att fortsätta på känslan jag haft under sommaren och behöver få gå in i mig själv. Situationen blir ohållbar och bara tre veckor in på höstterminen, på mitt fina jobb som bildlärare på det estetiska programmet, så tänker jag att jag behöver en vecka hemma för att komma ifatt mig. Jag, som egentligen är omtänksam och väldigt närvarande i relationer, försvinner delvis i mitt eget universum av tankar och orkar nästan inte ta in andra människor. Jag sjukskriver mig och en vän säger att det inte kommer att räcka med en vecka. Hon har helt rätt, jag känner inte igen mig själv och blir sjukskriven för akut stressreaktion och utmattningssyndrom. Är jag fåfäng som oroar mig för operationen? Hur jag kommer att se ut efteråt? När jag oroar mig säger mina vänner att jag inte behöver oroa mig, jag ska ju få komma till proffs. Jag vet, men det är ändå mitt på kinden och nu nästan fyra cm i diameter. Tänk om det blir en hudtransplantation? Det kommer ju se ut som en sol på kinden. Och varifrån tar man hud som matchar den tunna huden i ansiktet? Jag som brukar ha rosiga kinder, hur blir det med en annan hudton? Och visst, jag hör dem… det viktiga är ju att jag blir av med cancern. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har en ofarlig cancerform. Men ändå. Det är mycket som maler och jag oroar mig. Min svärmor som är psykolog säger att det är helt naturligt att jag har den oro jag har och att det är svårt och traumatiskt med ingrepp, särskilt i ansiktet. Det är skönt att höra att mina känslor är relevanta och att hon tycker att det är okänsligt av andra att vifta bort min oro. Jag får gå på samtal hos en kurator på vårdcentralen och det känns bra att jag får prata av mig hos någon som jag inte har någon relation till. Att jag får älta av mig. När jag träffar folk på stan upptäcker jag, att om man är öppen med vad man går igenom, så det finns ett stort behov hos andra att prata om svåra saker. Jag får ta del av många livsöden. Det är vackert att upptäcka att trösten finns där man kanske inte hade väntat sig det. Det blir en märklig höst i väntans tid. Jag gör ingenting, men hinner ändå knappt göra något av det som jag måste. Jag är fast i ett ingenting där det är de övriga familjemedlemmarnas rutiner som ändå får min verklighet att följa ett slags mönster. Vi har en liten mops och en fransk bulldog och det är verkligen en tröst att få sitta med dem nära mig, att gå ut och gå med dem och jag håller också fast vid mina egna långpromenader som nu börjar bli bitande kalla. Jag känner mig både skör och stark och väldigt redo för min operation som nu närmar sig. På höstlovets första dag åker vi hela familjen till Göteborg till min syster. Det är skönt att kunna släppa barnen som hänger med kusinerna, att veta att de har bra dagar. Jag och min man tar en egen mysdag på stan och åker och tittar så att vi vet vart vi ska ta vägen morgonen därpå. Det är ändå lite traumatiskt att det är just på Sahlgrenska där jag var inlagd två omtumlande veckor hösten 1998 med misstankar om MS eller hjärntumör. Men det var då och nu är det fullt fokus på att min hudcancer ska bort. Tidigt på morgonen den 29/10 är det dags och jag har turen att få ett eget rum där jag och min man kan vara hela dagen. Jag känner mig lugn och fokuserad. Den första operationen, där man tar bort det synliga, tar ca 20 minuter och så får jag komma tillbaka tillfälligt omplåstrad till min man. Jag känner mig nästan halvt förlamad efter all bedövning. Vi skrattar så vi gråter när jag försöker gapa och hela käken hamnar snett. Efter tre timmar kommer sköterskan och berättar att analysen är klar och att jag är på helt rätt plats, för allt är inte borta. Det är kvar på två ställen och jag får komma in på operation igen. Det är tuffare andra gången. Nu vet jag hur ont sprutorna gör och ljudet av maskinen som bränner så att jag inte ska blöda låter än mer obehagligt, men processen är ganska kort och jag får återigen vänta i rummet där min älskade finns för mig. Vi har en lugn och fin dag tillsammans. När jag är på sjukhus upplever jag det nästan som att tiden går på ett annat sätt och att jag bara överlämnar mig till det som sker. Efter en väldigt lång väntan så får jag beskedet att allt nu är borta och kirurgen kommer och förklarar hur hon tänker sy ihop kinden igen. De kommer skära upp huden över hela kinden ända ner bakom örat och dra hud nerifrån och bakifrån och sluta ihop såret. Jag är tacksam för att jag slipper hudtransplantation, men det är tur att jag inte vet vad jag har framför mig. Kirurgen säger att det är en ovanligt tuff operation. Eftersom jag i sammanhanget är så pass ung så har jag inte lös hud att ta av utan det blir en påfrestning att få ihop såret med så liten inverkan som möjligt. Drygt två och en halv timme och nästan 50 stygn senare är jag klar. När jag blir fotograferad för dokumentation så vill jag också ha bilden. Jag vill även ha bilden på såret från innan de sydde ihop mig. Konstigt nog är jag den första som har bett om det, men för mig känns det viktigt att kunna förbereda mig på hur jag ser ut innan jag blir av med förbandet. Efter fotograferingen så får jag se mig själv i spegeln. Då brister det totalt. Jag tycker att det ser så otroligt brutalt ut och jag undrar om jag någonsin kommer våga visa mig igen. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle bli en så svår upplevelse som det blev. När jag ringer mina föräldrar i bilen på väg hem till min syster så gråter jag bara. När vi kommer hem till barnen och min systers familj så är det så mycket kärlek och omtanke. Efter en rensande healing och välbehövlig middag så är klockan 22, men vi sätter oss ändå så att jag får prata igenom hela dagen. Det första steget på att bearbeta mitt trauma är taget. Jag har under väntan varit så otroligt frustrerad över att de bara gör Mohsoperationer en dag i veckan. Efteråt har jag full förståelse och jag är full av beundran över teamet som har jobbat med fyra Mohspatienter under hela dagen. När jag åker hem efter 14 timmar så har de fortfarande en operation kvar. Det var värt varenda minut av väntan för att få komma dit. När jag hör av mig till den remitterande läkaren för att tacka för att hon skickade mig till Mohsavdelningen på Sahlgrenska, så berättar hon att hon har sett vem som opererade mig och att det är en av de bästa kirurgerna som finns i Sverige. Jag känner mig så ödmjukt tacksam. När det är dags att ta bort stygnen, så hör jag på dem på vårdcentralen, att det är lite utöver vad de är vana vid. Jag känner mig inte trygg så jag väljer att åka de nästan tjugo milen till Göteborg för att få stygnen borttagna. Det känns som ett bra beslut då det tar närmare en och en halv timma att få bort allt. Mitt 18 cm långa sår läker fint och jag sköter om det enligt konstens alla regler. Till slut känner jag att det som syns för andra inte motsvarar den traumatiska upplevelse jag har varit med om. Men när folk säger att det inte syns, så känner jag mig nästan förnärmad. Självklart förstår jag att de säger det för att vara snälla. Det är ju klart att ärret syns, men det är otroligt hur fint det har läkt. Jag är sjukskriven på halvtid efter jul och går en fördjupningskurs i måleri för konstnärer, för att hitta tillbaka till mig själv. Mitt konstnärliga projekt handlar om att närma mig ett abstrakt måleri samtidigt som jag bearbetar operationen genom min konst. Jag bygger projektet kring fyra stora självporträtt som jag målar på abstrakta grunder i olika färger som ska förstärka känslan jag vill förmedla. Jag målar dem i flödig akryl på stora målardukar som jag häftar upp direkt på väggen i min ateljé. Porträtten berättar min resa från beskedet, via operation och att sys ihop, till att bli hel igen. Vid sidan av dem fastnar jag i detaljer som det fyra cm stora såret, ärret på 18 cm med nästan 50 stygn, formen på såret, formen på mitt ärr, hur jag ser ärret och hur andra ser det, olika hudtoner, att skära i, sy, bearbeta, jobba med tjock färg, måleri och skulptur. Jag känner mig friare i mina skulpturer och det är där jag kan börja leka med ärrformen och göra den till min. I början av juni får jag ha en pop up-utställning i Nässjö Konsthall och mötet med andra blir väldigt fint och givande. Vi bär alla på olika typer av ärr. En del mer synliga än andra. Konsten öppnar upp för otroligt många fina samtal och jag känner mig ödmjuk inför livet och dess prövningar.